Finns söndag den 13e?

De kändes kanon men samtidigt overkligt att sätta sig i bilen o koppla för transporten denna söndag.
Men den perfekta magkänslan fanns kvar, finns den kan inget gå fel, trodde vi...

På vägen dit uppkom en liten diskussion hur betalningen skulle ske. Många turer, sms o telefonsamtal blev det. Vi försökt lösa det på smidigaste sätt, att appa ställde upp, han mötte upp Jenny på halva vägen med min internetdosa.

I stallet lagom när vi styrt o ställt färdigt med allt ringer hennes mamma att vi kan lösa betalningen i morgon, Typiskt.

Men då var pappa redan påväg, alltså försent, han blev bara sur när jag fösökte förklara, de kan jag lite förstå.
Så lagom när det var dags för oss att hoppa, redan här var jag "frånvarande i ridningen" / tankarna o halva jag var någon annanstans efter allt strul och krångel.
Jag ville så gärna att Jenny skulle vara med o titta, som ett stöd, hjälp o support. Men icke.

Hoppningen gick ok, men hon var helt mör o trött i kroppen efter den intensiva helgen, så kändes inte alls så bra som i fredags, jag var inte helt närvarande o blir då ledsen på mig själv att jag inte rider som jag borde. Jag hade inte alls samma känsla som i fredags, de kändes som att rida en helt annan häst, jag vet egentligen hur jag ska göra men gör det inte, för att jag får känslan att jag inte kan eller vet hur jag ska göra, men de andra sa att de såg bra ut.. Kanske ska lita på dem....

Här hände något, jag vet inte vad men allt krångel satte min magkänla ur balans. Blev väldigt osäker men samtidigt som de kändes som hon redan var köpt.
Dålig kombination av lite tjafs hemma, mage som kurrar, trötta ögon och ingen ordning kändes de som de blev för mycket för stunden o då kom tårarna.....
Tack för att vännen finns.. En stor kram gjorde susen, de var verkligen vad jag behövde.
Efter ett moraiskt telefonsamtal med Malin gick vi in för att göra affärer.

Men det blev inte bättre tyvärr, papper fattades, var fel eller någon annanstans..
Vi började skriva i kontrakt, då kollade Jenny o jag i passet, det var inte helt lätt att förstå,
men här kom "Chocken"för oss allihop. Att hon är FÖDD 2004 02 21 och inte 2005, som stod i annonsen och som vi alla trott o ridit henne som tills nu...

Säljaren hade visst missat en liten deltalj att lusläsa passet....
Allså är det en precis inriden 5åring jag köper o inte en 4 åring som vi åkte dit för att köpa och som vi hade hoppat precis innan.. Spännande..

Här börja bitarna falla på plats, allt hänger ihop, att hon är så välmusklad o fin i kroppen. Stadig att rida och mycket duktig, hade även de sin förklaring.
Att hon är ett år äldre har både för o nackdelar, men kom väldigt oväntat..

Detta pinsamma, avslutades med en prisdiskussion, stul och ovetande fortsatte, många telefonsamtal blev det under dessa TRE TIMMAR!!
Jag skulle gärna bara åkt hem eller lagt mig o sovit på sängen vi satt på. Snacka om att allt
detta kändes mycket oseriöst. Tur att Jenny som har full koll på pappiren var med som min räddning!

Men äntligen var de färdigt att skriva under, skönt, stämmningen var mycket strikt o dov..
SÅ jag tänkte lätta upp den lite, vilken jag lyckades kanon med! =) haha

Min nya söta lilla stjärna, ja o min kära Vän åkte hemåt.
Säljaren avslutade med att denna kväll har lärt mig mycket, men vi var alla överens om att de skulle blir kanon. "Släpp all förväntningar och ha ROLIGT!"

Nu kan det bara bli bättre=)
Hon stod som ett ljus, en bit sedan var hon mycket orolig, vi stannade, tänkte om vi glömt något mer i transporten. Överlämmen hade trillat ner o slog, stackars liten, vi stängde ordentligt och fortsatte hemåt, hon stod åter som ett ljus.

De andra kusarna blev förälskade direkt, när fina lill flickan kom hem.
Phu,äntligen på hemma plan,skönt!

Åkte för att hämta min 4 åring men kom hem med en 5 åring, spännande, med det var fortfarande samma underbara o fina häst. =) (även att de står i alla papper att hon är född 2005)
Men dagen slutade med att pappa fick komma ut med startkablarna då skodan inte ville starta...
Jag sov mycket gott denna kväll, jag lovar...

De blir inte alltid som man tänkt sig, men....

...nu kan de bara bli bättre.

Exakt en vecka har gått, sedan jag & Jenny var i Rappestad o provred.
Tänk vad det hunnit hända mycket sedan dess.

Denna em kändes allt bra helt perfekt! Hon har ett utseende, välmusklad och hjärta av guld.
Hon är jätte fin, en vacker modell o kändes helt fantastisk att rida en härlig takt och bra steg! Kände ganska snabbt att henne vill jag ha. =) vad skönt att äntligen finna den känslan.
Men ville ändå se uppsutten hoppning o även testa några språng. Så vi bestämde för att komma tillbaka på söndagen.
I bilen hem pratade vi o tog upp bra saker o försökte jämnföra med de mindre bra sakerna, med de var svårt att komma på några de kändes så långt borta. Tror inte vi kom fram till något.
Känsla i magen var magisk, allt kändes så rätt.=) Härligt känsla.
Utan tvekan ringde jag upp på vägen hem och sa att jag ville ha henne.=)
Fungerat allt problemfritt på söndag tar jag gärna med henne hem då.
Säljaren var minst lika glad som jag, hon sa både när jag red och i telefonen att vi passade
perfekt ihop! Detta kommer blir kanon!

Jag tror himlen finns!

Detta är en lång historia ...
för att ta den kortfattad, pappa hitta en annons i Corren när jag var i Italien.
Tidningen var försvunnen när jag kom hem.
Veckorna gick, endag på jobbet förra veckan lästa jag bland annonserna.
Har funderat mycket fram o tillbaka om jag ska köpa mig en till häst, men det är så mycket tid o arbete som måste läggas ner för att leta i de stora mängder som finns. Hur stor är Chansen att
man hittar någon fyrbent vän som vill flytta in hos mig och som är precis som jag vill ha henne.??
Inte så stor, så för några veckor sedan lade jag denna"köpa häst idé" på is ett tag. Vill bara att min häst ska stå där i min box o vänta på mig.. men när händer detta?

Åter till jobbet, fikarast och annonserna i Corren av alla ställen.=) där fanns bara 1 att välja på, perfekt eftersom jag har så svårt att bestämma mig.

Jag skickade ett sms, o visade mitt intresse och att jag ringde efter jag slutat.
Fick svar, Att hästen var nästan såld, men hände något oväntat så hör hon av sig.
Typiskt, tror de kan varit något intressant att titta på iaf.

Visst lekte jag med tänken men ville inte hoppas för mycket för att inte bli besviken.
Måndagen för en vecka sedan, så ringde säljaren o sa att hästen fanns kvar om jag ville komma o titta.
Hon var då röntgad o Besiktiga utan några fel förutom en mjölktand o även vaccinerad.
165cm ett sto och född 2005. Inriktining hopp o dressyr.

Fick en mycket bra känsla i magen och blev mycket glad då jag var lite trött o kanske lite nere denna dag, den härligt känsla förljde mig, träningen på kvällen gick PERFEKTO!

Vi bestämde att jag skulle komma o kolla i fredags efter jobbet.

Väl fredag, Jenny o Jag brummade iväg.
Mötte en trevlig tjej o fick se en mycket fin häst!
Vi löshoppade gick kanon, rättade sig fint o tog för sig.
Säljaren visade och vi dokumenterade noga.
Jag red, hon var underbar att rida, vilken takt, härlig trav o galopp. Lyssnade mycket på rösten, var stadig o tog hjälperna på ett mycket bra sätt hon VILLE.
Det kändes kanon! både Jenny och jag gillade hästen.
Även ägaren sa att hon tyckte vi passade bra ihop och att det såg mycket bra ut, coolt o höra det.
Härligt känsla allt kändes så himla rätt.
En lugnare, snällare och duktigare häst får man leta efter.

Jag åkte hem med en mycket härligt känsla i magen! Väldigt många av de kriterier o "krav"/"önskemål" jag har på min drömhäst passade in.
Gärna ett sto
Bäsbis eller läromäsare, men bäsbis är bäst. Född 05
Ett halvblod, hopp/dressyr men gärna mot hopp.
Lite grövremodell men inte Stor o klumpig.
Vacker o se på.
Röra sig trevligt, 3 bra gångarter.
165cm
Snäll och Lugn i hanteringen
Ha förutsättningar för att utvecklas.
Ha en vilja och ett hjärta.
Vara hel o Frisk och må bra.

Denna lista kan göras lång men nu måste jag sova!
Natti natti! från den himelska magiska känsla.
Sov gott.

Då var jag här igen, har varit nästan framme flera kvällar men inte lyckats...
Det bara sprakar omkring mig i knutarna nu, härligt med ändå lite, nästan obehagligt..
Vart är man påväg egentligen... Hur kommer detta äventyr sluta, eller tror och hoppas inte att
det finns något slut men en fortsättning, där mina drömmar och högsta önskningar slår in..

Men det som alltid har varit mitt dilemma här i livet är att veta vad jag vill, jag vet ofta precis, men har ju så svårt att välja de jag verkligen vill. I den stunden vet jag nog långt in hur jag tycker o vill ha det, men de finns någon slags stoppklossar på vägen in som gör mig osäker på min sak....

Jag vill så mycket, göra de jag måste, de jag gillar, de som får mig att må bra och vara glad, de som får mig lycklig och får mig att sväva bland de rosa molnen. Där kommer de även in de som gör mig ledsen o arg eller besviken.. Jag vill och jag gör, de man vill tillräckligt mycket det går, jag lovar! Iaf ett tag.... =/
Men i grund o botten tror jag att jag bara ska vara mig själv, med det är tyvärr inte alltid så lätt. Som jag önskar....
De finns så mycket i omvärden som påverkat o påverkar hela tiden, de säger ord som tar på bra eller dåligt sätt, allt som händer runt omkring mycket bra o endel mindre bra, vibbar i luften, andra människor inställning o värderingar och mycket mycket mer... ibland under jag VARFÖR?

Jag hade eller jag faktist har en dröm om att få ett liv, det är ingen lätt dröm eller kanske är det en saga.... De finns en början men sagan är lång, har inte funnit något slut, jag tror inte den är färdigt än... men de kommer nog...

Nu börjar det hända, pusselbitarna faller på plats en efter en, små som stora, men endel bitar fattas, undrar var de finns och om pusslet någonsin blir färdigt, finns alla bitar?

Det jag vet är att jag är tillbaka, ja de känns så, som för lite mer mindre än 1år eller 1/2år sedan där är jag igen, jag är den jag vill vara och söker efter de jag vill.
Biten Jobb har varit mycket stor, men den har krymt men fått en mycket viktigt plats..
De tunga bitarna som nog föll från himlen, skolan har funnit sitt slut. Hur känns de? Skönt på ett sätt/ sorgligt/ ledsamt på ett annat, jag gillade skolan och har lärt mig så mycket nytt o bra som kommer följa mig genom livet...
Min stora lurviga bit har varit trasig o inte riktig passat in, men nu är den så gott som lagad.. På godväg att blir mycket lättare, men samtidigt är det jobbigt ibland...

Jag känner att jag hittat ut från en lång laburint, som har varit svår o ibland obehaglig att ta sig igenom eller ut o bort ifrån, när man inte vet var eller åt vilkert håll utgången ligger.
Man får pröva sig fram på olika sätt o med olika metoder.
För att sedan titta tillbaka och samtisdigt se och gå/ ta sig framåt för att se vart stigen leder.... Vad du en finner, Glöm aldrig dig själv o de underbara som du kommer att möta.... var rädd om dem, du kommer finna nya också, ta väl hand om dem så kanske de stannat vem vet?

Nu känns Italien och mitt hem där så långt bort men ändå så nära o hemtrevligt när man tänker sig tillbaka.
Vi landade i en explosion, att komma hem ljuva hem var endast i drömmarna värld, vi kom till ett kaos, som jag ganska snart börja känna omöjligheten att ta sig igenom.
Söndagen den 11 okt, var en underlig dag, vi steg upp efter en skön natt o i hopp av att finna en marknad innan avresan mot Sverige. Några timmar och ett äventyr senare, hade man träff med något mjukt o bekant, för att efter några få timmar, vakna upp, i tron om att allt var som vanligt.
Men icke, något som verkligen tagit min energi och fram förallt mycket tid/omsorg är min filur på 4 ben, som inte alls var kry vid min ankomst. Det var som att mardrömmen inte var någon mardröm utan att det var sanningen. Vi ska leva upp till.
Känslorna bubblade åt alla håll, längtan att få rida igen gick upp i rök, att känna sig så hjälplös och ovetande. Sedan följde en rad missförtånd, alla menar väl men ändå blir allt så fel! Jag ville bara visa min stora tacksamhet för all hjälp jag fått, undra om mina änglar förstår hur mycket de betyder. Hoppas det!

Tänk om vi fått komma hem uppvilade o fulla av enegi, att vi varit på semester, att kalla vår helvete semester, då vet man inte vad man talar om...
Jobb, jobb och åter jobb, skolarbeten, redovisning, slutspurt inför skolslutet och heltids tjänst som veterinär samtidigt som man vill träffa alla underbara människor här hemma och berätta om allt. Men tiden vart finns den? blev den kvar i Italien tillsammans med min ny kameraladdare. Hur lyckas man, den är försvunnen på vägen hem, ännu en sak som måste fixas.

Min lösning på det hela blev att försöka få tiden att räcka till genom att minska antalet sovtimmar de fungerar för stunden, men inte hur länge som helst, ibland brister de.
Nu har de kommit till den gräns att jag är så övertrött,o vet inte vart jag ska ta vägen.

Änglar och moln

Vilken underbar resa jag hamnat på, tänk vad livet kan vara underbart.
Vi hade en mycket bra dag på praktiken i fredag, jag log och var glad med
det äkta leendet. Mina tankar snurrar, varför fick vi inte detta från dag 1?

Levande på moln tog vi helg, kände mig trött eller snarare lite sliten efter en
ansträngade vecka. Mitt leendet har följt mig hela helgen, så Härligt.
Det bara finns där, så underbart, de känns som o vara hemma.

Att få påpekat/en vink: Elin nu räcker det nog men vin för dig!
(kanske med ett leende men iaf) känns sådär,
när det inte alls är vinet, utan jag var mig själv.
Jag vad glad, sprallig och trivdes kalas med tillvaron och sällskapet.
Då bjuder jag gärna på mig själv..

Att vakna med ett leende, trots en tidig morgon gör även en regnig dag till en
solig, speciell dag, som man minns.

Att behandla änglar som luft, som att de inte alls finns. Inte i tanken, drömmen
eller inte ens med en enda blick eller ett leende, så finns snart inte änglarna mer...

Ciao!

Italien mitt äventyr

Då har man kommit fram eller rättare sagt vi landade ju för 10 dagar sedan, sön 20 september.
Vi börjar inse här nere att i morgon har halva tiden passerat. Svårt att förklara men känns som vi varit här länge samtidgt som tiden har gått så fort.

Det var lite jobbigt att lämna Sverige, i de trötta, ovakna tillstånd jag kände mig då, blev det en lite tungt känsla där inne, en tår eller två leta sig ner för min kind, mot min vilja.
Men planet lyfte och när vi väl var framme försvann den känslan helt.
Jag har fått så mycket intryck, sett en ny värld, träffat många trevliga och hjälpsamma människor.
En nämnvärd, Leonardo en söt o check kille runt kanske 25, som tagit hand och gjort allt för oss sedan planet landadet på flygplatsen. Vilken underbar person, han pratar verkligen med hela sin kropp.
Dag 2 träffade vi vår italienska lärare Maria, en mycket gullig, intresserad och livsnära tjej.
Vi har haft många roliga o givande timmar ihop men någon blandning av Italienska/engelska och svenska.
Jag vill och borde ta för mig mer av språket, men de snurrar så mycket i huvudet. Lite impad av mig själv att jag ändå hänger med och förstår väldigt mycket när de pratar eng med oss.
Känns som en chans att träna min engelska, tänker och funderar mycket tränar meningar tyst för mig själv, men när jag ska prata bara försvinner orden, så typiskt... här försvann endel av modet....

Kännt mig både glad och haft mycket kul under veckan som gott, vinen slinker ner som aldrig förr. =)
Känner att jag hamnat i ett perfekt gäng, bor med några av dem ja gillar o känner bäst, hade en liten svaka några dagar när allt bara känns jobbig, de glada och energin försvinner, känner sig ensam fast jag har underbara vänner runt omkring sig, undrar varför det är så...?
De snurrar mycket man funderar på så mycke,t men samtidigt vet jag inte på vad egentligen.. Tänker kanske på dom där hemma? de kommer åter en tår för min kind o trillar mot kudden....

Kände att de verkligen var jag när vi hittade havet i lördag. Var så skönt att bara vara, njuta
och sova.
Får nya intryck varje dag, har just klarat av de två första dagarna på var praktikplats och jag vet inte vad jag ska säga, svårt att finna rätt ord..

Fick SMS från pappa idag, äntligen, inte så långt med de var ändå pappa...
Saknar ändå inte hemma så mycket,tror ja... men känns lite skönt att ha lite kontakt, uppskattar o de känns innuti på något sätt när någon skriver, att personen tänker på just mig fast jag är så långt bort. Det lever man på några dagar, det gör mig glad..
Jag undrar hur lille plutten mår där hemma om han har alla ben i behåll o så, försökt att få kontakt men utan någon större respons tillbaka, tyvärr..

Mina fingrarna går glödheta här nere, loggbok, FB, mail, (dagbok)resedagboken o ladda upp bilder, arbeten vi ska skriva, kvällarna har blivit sena, så har somnat innan jag hittat till denna sida.
Lite svårt o veta vad man ska skriva men blev visst många rader idag..

Nu måste jag krypa ner under täcket de andra 3 sover redan så sött. =)
Puss o kram