Då var jag här igen, har varit nästan framme flera kvällar men inte lyckats...
Det bara sprakar omkring mig i knutarna nu, härligt med ändå lite, nästan obehagligt..
Vart är man påväg egentligen... Hur kommer detta äventyr sluta, eller tror och hoppas inte att
det finns något slut men en fortsättning, där mina drömmar och högsta önskningar slår in..

Men det som alltid har varit mitt dilemma här i livet är att veta vad jag vill, jag vet ofta precis, men har ju så svårt att välja de jag verkligen vill. I den stunden vet jag nog långt in hur jag tycker o vill ha det, men de finns någon slags stoppklossar på vägen in som gör mig osäker på min sak....

Jag vill så mycket, göra de jag måste, de jag gillar, de som får mig att må bra och vara glad, de som får mig lycklig och får mig att sväva bland de rosa molnen. Där kommer de även in de som gör mig ledsen o arg eller besviken.. Jag vill och jag gör, de man vill tillräckligt mycket det går, jag lovar! Iaf ett tag.... =/
Men i grund o botten tror jag att jag bara ska vara mig själv, med det är tyvärr inte alltid så lätt. Som jag önskar....
De finns så mycket i omvärden som påverkat o påverkar hela tiden, de säger ord som tar på bra eller dåligt sätt, allt som händer runt omkring mycket bra o endel mindre bra, vibbar i luften, andra människor inställning o värderingar och mycket mycket mer... ibland under jag VARFÖR?

Jag hade eller jag faktist har en dröm om att få ett liv, det är ingen lätt dröm eller kanske är det en saga.... De finns en början men sagan är lång, har inte funnit något slut, jag tror inte den är färdigt än... men de kommer nog...

Nu börjar det hända, pusselbitarna faller på plats en efter en, små som stora, men endel bitar fattas, undrar var de finns och om pusslet någonsin blir färdigt, finns alla bitar?

Det jag vet är att jag är tillbaka, ja de känns så, som för lite mer mindre än 1år eller 1/2år sedan där är jag igen, jag är den jag vill vara och söker efter de jag vill.
Biten Jobb har varit mycket stor, men den har krymt men fått en mycket viktigt plats..
De tunga bitarna som nog föll från himlen, skolan har funnit sitt slut. Hur känns de? Skönt på ett sätt/ sorgligt/ ledsamt på ett annat, jag gillade skolan och har lärt mig så mycket nytt o bra som kommer följa mig genom livet...
Min stora lurviga bit har varit trasig o inte riktig passat in, men nu är den så gott som lagad.. På godväg att blir mycket lättare, men samtidigt är det jobbigt ibland...

Jag känner att jag hittat ut från en lång laburint, som har varit svår o ibland obehaglig att ta sig igenom eller ut o bort ifrån, när man inte vet var eller åt vilkert håll utgången ligger.
Man får pröva sig fram på olika sätt o med olika metoder.
För att sedan titta tillbaka och samtisdigt se och gå/ ta sig framåt för att se vart stigen leder.... Vad du en finner, Glöm aldrig dig själv o de underbara som du kommer att möta.... var rädd om dem, du kommer finna nya också, ta väl hand om dem så kanske de stannat vem vet?